En riktigt kall och bister dag i slutet av januari samlas ett 40-tal personer på Rådhustrappan i Karlskrona för att göra en annorlunda stadsvandring...
Karlskronas militära historia är omfattande och vårt läge har alltid varit utsatt pga. vår närhet till Ryssland och att både örlogsbasen och varvet har sitt fäste här. Speciellt under kalla kriget gjorde detta faktum sig påmint.
Hela karlskrona centrum är perforerat likt en schweizerost av gångar och rum som har alla har haft någon militär funktion.
Det är Kulturkompaniet med Michael Helgesson i spetsen som anordnat denna stadsvandring under jord...
"Det var här allt började" säger Michael och tar med oss till den gamla järnvägstunnelns mynning nere vid parkgatan.
Det var Alfred Nobels något mer stabila dynamit som gjorde det möjligt att bygga under jord - tidigare hade det varit otänkbart.
Michael drar fram en karta och det går ett sus genom gruppen - i mitten syns järnvägstunneln vars mynning vi står vid och allt det röda på kartan är håligheter i form att skyddsrum, ledningscentral, stabsplats, förläggningar, kök mm. Idag är dock allt plomberat och igensatt utom just tunneln och den lilla röda krumelur som syns nedanför Michaels hand... Det är dit vi ska här näst!
Det vi använder som nedgång är egentligen anläggningens nödutgång...
Här nere gjorde värmen, fukten och den väldigt begränsade tiden det näst intill omöjligt att få några vettiga bilder - kameran immade igen fortare än jag hann torka...
... men vi kunde iaf se trappan upp till den riktiga ingången som är belägen precis nedanför Rådhustrappan.
Ut i kylan igen - fortfarande med imma på linsen...
Det var alltså här man skulle ta sig ner i händelse av krig - några järnbeslag i marken är det enda som pekar på att här finns nåt under marken...
På väg bort till det stora skyddsrum som skulle rymma 6000 personer i händelse av krig visar Michael oss nödutgången som vi sedan kunde gå till under jord - där nere är man 30 meter under Karlskrona...
Nedgången till skyddsrummet är 2st. breda betong-gångar, 2 bilar hade utan vidare kunnat köra i bredd ner.
Gångarna ligger ovanpå varandra och är identiska i storlek. Detta för att få ner maximalt antal människor på minsta möjliga tid.
Det är svårt att se på bilden hur brant det är men mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa på ca 35-40 graders vinkel...
Här nere vid uppsamlingsplatsen (stötvågsfickan) var sista gången jag hade täckning på mobilen - sen var det total radioskugga.
Väl inne i anläggningen har själva bergrumskänslan försvunnit och det känns mer ombonat.
Kartan visar hur anläggningen är uppbyggd och att man sparat berg i mitten för att inte den öppna ytan ska vara för stor då det gör skyddsrummet mer sårbart vid ett bombanfall...
På väggen hänger gamla bilder från bygget...
Berggården hade även en civil funktion - här anordnades diskotek, brottning, bordtennis, luftvapentävlingar, bowling mm
I händelse av krig hade inte de få vattenklosetterna i anläggningen räckt långt... Skyddrumsexperten Åke hade ställt iordning en toalett inför vårt besök - en tunna i pressad papp bakom ett skynke - kan tänka mig att stanken hade varit fruktansvärd efter ett par dagar - även om det fanns god ventilation.
En mer detaljerad ritning över skyddsrummets uppbyggnad...
Väggarna pryds av diverse konstverk - jag kan inte avgöra ifall det är amatörer eller någon typ av lokala konstnärer som målat dem. Inredingen känns allt annat än modern, men allt ser väldigt nytt och oförstört ut.
Berggårdens befolkningsskyddsrum skulle i händelse av krig kunna inhysa 6000 personer, detta i en anläggning om 3 våningar, den nedersta 30 meter under jord...
Våningarna är närmast identiska och trappan som förbinder dem ligger ute i bergrummet - utanför själva anläggningen.
Själva skyddsrumet är konstruerades på så vis att man först sprängde ut ett hålrum och därefter byggde skyddsrummet inuti hålrummet, men med ett mellanrum mellan själva skyddsrummets stomme och berget i sig. Detta för att minimera yttre påverkan vid en attack eller liknande.
Rost fanns det gott om när man kom utanför det ombonade innandömet och vandrade runt i trapporna i det fuktiga bergrummet mellan våningsplanen.
Många är de 2 ton tunga portar som hjälper till att sluta tätt och skydda ifall ett angrepp skulle bli aktuellt.
Långa rader med tomma arkivskåp.
Lite bergrumskonst.
Här syns de bägge nedgångarna till skyddsrummet. Den nedersta, som vi gick ned genom, och den övre direkt ovanpå med en trappa som förbindelse.
Här kan du se bilder från vårt besök på
HC Trasten - även det anordnat av Kulturkompaniet
Fram till år 2000 fanns Sveriges enda glasspinnefabrik i det lilla samhället Arkelstorp norr om Kristianstad i Skåne 
Verksamheten startade på 1930-talet... 
... och ägdes sedan 1975 av glasstillverkarna GB, Hemglass och Carlshamns glass 
Sista produktionsåren producerade fabriken cirka en miljon glasspinnar per dag 
Tillverkningen har upphört och alla svenska glassbolag köper numera sina glasspinnar utomlands. 
Tillverkningen sker genom att trädstockar först får mjukna i varmt vatten medan en lätt syrlig lukt sprider sig från bassängerna 
Sedan förs stockarna till avbarkningsmaskinens knivar, innan de kapas, svarvas och slutligen stansas 
Överblivna bitar från kapningen och svarvningen säljs som ved, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av de ursprungliga trädstammarna 
Det vanligaste materialet för glasspinnar är bok eftersom veden från trädet är smaklös 
Wikipedias deffinition av en glasspinne: 
Glasspinne avser officiellt den pinne, oftast gjord i trä, som glassen är formad runt på pinnglassen... 
Glasspinnen tjänar som stöd och handtag då pinnglassen ämnar ätas utan tallrik, bägare eller strut. 
Glasspinnefabriken i Arkelstorp har sett sina bättre dagar, men är ett välkänt besöksmål i UE-kretsar...
